Kosmisk utveckling


Alla former av liv och uttryck för liv befinner sig i en kosmisk utveckling, från ett steg av medvetande till ett annat. Alla väsen har en odödlig kärna. Det betyder att vår existens djupast sett är evig.


Enligt Martinus är hela världsalltet ett "enda stort, levande väsen", i vilka alla andra väsen var för sig är organ. Alla väsen, människor, djur, växter och mineraler, utgör en enda familj. Varje väsen är i sin tur makroväsen för andra väsen. Vart vi än vänder oss ser vi uttryck för liv och en livsenhetsprincip. (Se första symbolen i höger marginal).



                          

     
                     
Kosmos är fyllt av världar och väsen på olika utvecklingssteg. Det finns klot med strålande, fredliga kulturer, som ligger långt framför vårt klot. Det finns världar som är långt mycket mer primitiva, där dråp och krig är fundamentet för klotets kultur.


Martinus talar om kosmiska spiralkretslopp, som ett fundament för vår livsupplevelse. Det levande väsendet genomgår i ett spiralkretslopp en kulmination av mörker och en av ljus. Detta kretslopp sträcker sig från ett mineralrike, till ett växtrike, till ett djurrike, som vi på detta klot befinner oss i slutet av, ett rent mänskligt rike, och ytterligare andliga riken. (Se andra symbol i marginalen).

                                    
Vi ser en del av spiralkretsloppet där medvetandet är att ett materiellt slag, och en av ett andligt slag. När det levande väsendet gått från ett spiralkretslopp, går det vidare till ett annat, där principerna upprepar sig, men i ständigt nya former. Det är som en storslagen kosmisk symfoni, där vi spelar på olika noter av tillvaroformer och medvetandeuttryck.


Den jordiska människan befinner sig i ett spiralkretslopp, jordklotet i ett annat. Organ, celler och atomer befinner sig i sina spiralkretslopp, liksom gör solsystem och galaxer. Det betyder att alla levande väsen är celler i makroväsen, liksom de är världar för mikroväsen. Vi är beroende av vårt makroväsen, liksom våra celler och väsen är beroende av oss.


                         
                                                    Image credit:  svilen

Vi upplever under vår jordmänskliga resa en mättnad på mörkret och en hunger efter ljuset. Martinus säger att jordens människor ännu inte nått den totala mättnaden på mörkret. Vi har ännu inte kommit till vad han kallar det "absoluta människoriket" i vår utveckling och därmed potentialen för vår fulla humanitet.

Varje människa kommer som ett resultat av sin utveckling till slut nå fram till att vara ett väsen som älskar allt liv och alla levande väsen som sig själv. Genom lidandet utvecklas humaniteten, från liv till liv. Reinkarnationsprincipen möjliggör denna utveckling. Alla väsen befinner sig på sin unika, och kosmiska resa.

Den materialistiska världsbilden beskriver lysande väl den fysiska världen, medan den andliga vetenskapen också omfattar den kosmiska världsbilden. Dessa kommer enligt Martinus förenas i en skön syntes.